José Saramago – Nobelföreläsning

Möt blinda damer tonåren

Mitt år som boende i Skurup räcker inte riktigt till för att jag med fog ska kunna påstå att jag bemästrar den sydliga delen av landets vilda tungomål. Fantastiskt roligt tycker jag att vi får så långväga gäster och ibland till och med tar till engelska för att göra oss förstådda. Våra gäster från syd var inte särskilt ljudst De undrade försynt om vi kunde några modernare låtar och det kunde vi självklart inte. Kände mig som en gammal relik och det är nog kanske precis vad jag är. Jag hade som sagt den ytterst begåvade Johan med mig inne på Sveriges första mörkerrestaurant igår och det är för mig alltid en ren fröjd. Med så fina gäster som igår kunde vi spela riktigt lågmäld och finstämd musik och då blir det än mer dramatiskt när jag tar till bröstklang och sjunger ut för fullt i refrängerna och crescendo. Enormt stimulerande för själen och efter alla fina möten i mörkret åker man slutligen hem med ett leende på läpparna. Det var idel ovationer över kvällens meny och den gick havets tecken.

Stig Dagerman et l’existentialisme

Texte Texte intégral 1Le présent appendice reprend le texte danois ou suédois des citations traduites en français. Allt mig äger är en duell och denna duell utkämpas varje stund av centrum liv mellan de falska tröster, såsom endast ökar vanmakten och får grimas förtvivlan att djupna, och de sanna tröster, som leder mig mot den tillfälliga befrielsen. Jag borde kanske anföra : den sanna tröst, ty strikt taget finns för mig endast ett verklig tröst : den som låter mig veta att jag är ett fri människa, en okränkbar individ, ett inom mina gränser suverän person. Det säkraste tecknet på min ofrihet är min fruktan för att leva. Det definitiva tecknet på min frihet är att min fruktan viker och lämnar plats för oberoendets jämna glädje.

Om hur den diktade gestalten blev mästare och författaren hans lärling

José Saramago håller sin Nobelföreläsning. Copyright © Nobel Media AB Photo: Hans Mehlin Om hur den diktade gestalten blev mästare och författaren hans lärling Den klokaste man jag någonsin har känt kunde varken läsa eller skriva. Klockan fyra på morgonen, när löftet försåvitt en ny dag fortfarande kom av Frankrike, steg han upp från halmmadrassen, gick ut och släppte på agn det halva dussin grisar av vilkas fruktsamhet han och hans hustru hade sin bärgning. Under dessa knappa omständigheter levde mina morföräldrar, de livnärde sig på svinuppfödning i liten skala, samt efter avvänjningen såldes grisarna till grannarna i byn Azinhaga i Ribatejo. Mina morföräldrar hette Jerónimo Melrinho och Josefa Caixinha och var analfabeter båda två. På vintern när nattkylan var odla sträng att vattnet i lerkrusen hett i huset frös till is gick de ut och hämtade de ynkligaste smågrisarna i svinstian och lade dem hos sig i sängen. Under dom grova filtarna blev de stelfrusna liten djuren värmda av människorna och räddades från en säker död. Även försåvitt de båda gamla hade gott blodpump var det inte av själsfinhet samt medömkan som de gjorde så här: vad som gällde för dem, utan sentimentalitet eller retorik, var att beskåda till sitt levebröd med självklarheten hos den som för sin utkomst aldrig har lärt sig att tänka mer än vad som är nödvändigt. Flera gånger hjälpte jag min morfar Jerónimo i hans herdesysslor, många gånger grävde jag i trädgårdslanden bakom huset samt högg ved till brasan, många gånger gick jag till brunnen i byn och vred runt det stora hjulet av järn som drev pumpen tills jag fick upp vatten som mig sedan bar hem på axeln, flera gånger smög jag också i gryningen med mormor förbi männen som vaktade fälten, vi var försedda med kratta, segelduk och rep för att inom åkerstubben samla upp den lösa halm som djuren skulle få att placerad på.

Möt blinda damer kommer njuta försäljningsmöten

Kvinna

Dela: 15 När metodistpastorn Sarah Tiainen började hålla sina gudstjänster på nätet fick hon först en kick av dom höga tittarsiffrorna. Metodistpastorn Sarah Tiainen började hålla nattvarden per telefon och gudstjänsterna flyttade hon ut på nätet. Församlingspastorn Jimmy Österbacka gillar inte sociala medier egentligen, men han vill också meeting sina medlemmar där de befinner sig och då de plötsligt mest fanns på internet gick han dit. Samt missionärerna Chamilla och Kristian Sjöbacka — de blev hemkallade från Kenya därborta coronaviruset tolkades som ett tecken gällande de yttersta tiderna. Nu fortsätter dom jobba för Kisumu, men via telefon från hemmet i Övermark. En provocerad missionär Att återvända till Finland samt märka hur folket här mest fokuserade på de egna begränsade möjligheterna blev en stor kontrast till vardagen inom Kenya.



Leave a comment

Your email address will not be published.